Jo, han somnade förstås i bilen på väg hem efter dagens julfirande också… Och precis som sist så blev det inte mer än en powernap så han orkade hålla sig vaken till efter elva… Sedan bad han om att få sitta i sjalen eftersom jag inte ville lägga mig bredvid honom. Och nu sover han som sagt…
Dagens julfirande ägde rum hos mormor i familjen och med kusinerna på den sidan.
Polisstassen var tydligen det bästa; han bytte om redan på kalaset och när han vaknade här hemma hade det krävts vilda hästar för att hindra honom. Och några vilda hästar hade vi inte. Så vi satte batterier i “åki-wåkina” (=walkie-talkiesarna) och sedan gick han omkring här med handbojor, batonger, pistol, sheriffstjärna, armbandsklocka och allt vad paketen innehöll…
Det där med walkie-talkies kommer kanske ta ett tag för honom att greppa. Jag fick förklara varje gång vad jag egentligen sa och varför: “klart-slut” fattade han och började själv använda. “mamma till Benjami n” fattade han och översatte till “B enjamin till mamma” när han skulle ropa på mig… Men varenda gång jag avslutade en mening med “kom” så ropade han – genom lägenheten, inte genom walkie-talkien - “jag kommer!”
Edit: Jag fick förresten en scanner i julklapp – nu ska här scannas…
Nu börjar sonen smaka lite försiktigt på multiplikation, utan att veta om att det är det han gör förstås.
På julafton var vi hos hans kusiner. Sonen tittade och räknade in alla och så konstaterade han följande: “Vi är fyra människor. Och de är fyra människor. Det blir två fyror.”
Efter förfrågan om hur många det blir tillsammans räknade han om oss allihopa, en och en igen och konstaterade “åtta”.
Julaftonen spenderades sedan hos kusinerna eftersom farmor är för dålig för att ha julafton hos sig i år. De orkade dock komma dit och umgås med oss en stund efter maten och fick därmed åtminstone möjlighet att dela barnbarnens glädje över både tomte och paket.
Sonens bästa var garanterat Playmobilbrandbilen som han fick av sin farmor och farfar.
Han råkade hamna framför Nickelodeon för ett par veckor sedan och fick se en reklamfilm med just den brandbilen och har suktat efter den ända sedan dess. Och när han öppnade paketet på julaftonen tjöt han förtjust "Åh, en sån som jag har önskat mig".
Vi gjorde i ordning honom för natten innan vi åkte hem och han somnade som planerat i bilen. Bara det att han vaknade när vi bar in honom; slog upp sina blå ögon och påstod “Jag har inte somnat! Jag ska leka med mina nya leksaker!”
Och uppe och lekte med sina saker var han ända till runt klockan elva.
Och det är han idag med. Förklaringen till det kommer, men just nu börjar han påstå att han är trött så nu passar jag på att försöka lägga honom…
och blev dessutom (ganska) fina i håret.
Så länge sonen var med fick vi inte köpt någonting eftersom han hellre ville leka än handla. När jag blivit själv gick det däremot undan rätt bra. Några klappar kvarstår dock fortfarande.
En av “mina” ungar, en liten som fyller tre i början av nästa år, kom farande som ett jehu genom innergatan, ensam. Jag hade sett henom och mamman tidigare och frågade var hen hade sin mamma nu. “Jaa, hon är inte i leksaksaffären” svarade hen glatt. Vi stod kvar en stund och väntade, jag såg ju vilket håll hen kom ifrån men inte hur långt därifrån hen hade startat, liksom. Ingen mamma dök upp. “Men vilken affär är mamma i?” frågade jag.
“Jag visar dig” svarar hen och knatar iväg hela vägen bort till änden av köpcentrat, där tar hen sikte mot H&M, och jodå, visst kommer det utfarande en halvt hysterisk mamma därifrån när vi närmar oss, så koll hade hen minsann på var hen var.
“Jag hittade Jenny”, konstaterade hen bara nöjt när mamman försökte tala allvar med henom.
Något säger mig att det inte var sista gången den ungen gav sig iväg själv…
När jag kommit hem gick sonen igenom påsarna. Jag sa att det var julklappar i och det nog inte är någon bra idé ifall det låg julklappar till honom i… “Men då kan jag glömma det igen innan julen” hävdade han tvärsäkert och fick titta - det var ju inget till honom i just dessa kassar - det upptäckte han snart och fastslog “men jag har varit snäll”.
Stackars pojk, av alla julklappar som ligger framme är inte en enda till honom. Ännu.
Tre dagar kvar till jul och två dagar kvar att jobba… Granen är klädd, knäcken okokt, marsipanen ofärgad, oformad och ochokladdoppad, men det ordnar sig nog.
Imorgon slutar jag tidigt, hämtar sonen och åker och shoppar fler julklappar. Någon som tror att jag blir ensam om det? Sedan får maken hämta upp sonen och ta med honom till frisören och så studsar jag in till min frisör och sedan är vi julfina allihopa. Och lite ensamshopping på det så får den dagen vara avklarad sedan.
…seg dag idag.
Kanske är det därför hjärnfunktionerna inte är påslagna men jag fattar inte det här:
Twittret kom alltså en minut före larmet och handlade om något helt annat än att sonen fallit i vattnet. Har jag missat att det någonstans är uttalat att hon faktiskt kände till att sonen trillat i poolen? Visst bör man inte släppa ut en tvååring i en trädgård där det finns en pool och själv sitta inne vid datorn, men vad jag förstår är det inte det folk är upprörda över utan att hon twittrade efter att hennes son fallit i poolen men innan någon (sonen) larmade 911?
Och satt hon twittrade sedan igen för att be om stöd och böner istället för att stå och övervaka när ambulanspersonalen var på plats och ägnade sig åt livräddningsförsök?
Jag twittrar inte, men jag bloggar och facebookar, och ja, jag gjorde båda delarna via min mobil när vi hade haft vårt inbrott och polisen var här. Jag backade undan för att inte vara i vägen när polisen gjorde sitt jobb och under den tiden så skickade jag ut uppdateringar på nätet.
Jag vet inte hur jag skulle betett mig under chock och i en liv-och-död-situation, men jag kan garantera att om jag backat undan från händelsernas centrum och skickat ut en uppdatering hade det inte varit för att jag inte brydde mig om vad som hände utan för att ha någonting att göra medans alla andra gjorde vad de kunde.
Hittills har jag inte sett någonting som tyder på att mamman i fråga reagerade annorlunda…
På väg hem från bilprovningen ringde jag hem för att meddela resultatet och maken förvarnade att vi hade en väldigt trött pojk som nog var på väg att bli sjuk.
När jag klev in genom dörren fem minuter senare hade pojken just kräkts (Varför kräks han varje gång han får feber??) så det blev en hemmadag mitt i det värstaste snöfallet i hans liv.
Den vabbande föräldern lät i vilket fall som helst barnet sova i drygt tre timmar mitt på dagen. Och gick sedan och lade sig när han själv var trött. Den icke-vabbande föräldern satt därmed uppe med en klarvaken treåring ända till halv elva…
Imorgon är vi lediga och då gör vi ett försök att komma ut och leka i snön en stund i alla fall. Att åka och julshoppa med en eventuellt kräksjuk son sex dagar innan julafton känns inte så jätteschysst, faktiskt.
Besiktningen gick förresten bra. Inte ens ett litet frågetecken. Ett så godkänt resultat har jag aldrig haft förr.
Samma vy utanför vår dörr två gånger:
med blixt så man ser hur det snöar och utan blixt så man ser hur det ligger.
“Jag behöver en julslips”, föreslår fadern, “kan inte du leta efter en att köpa i julklapp till mig?”
“Nää”, svarar sonen glatt, ”mamma har redan hittat en…”
Sonen satt gömd bakom soffan med ett par av mina böcker – som jag upprepade gånger bett honom låta bli eftersom jag är rädd om dem…
Elaka morsan får för sig att skrämma sonen och smyger därför ända fram och klämmer i från tårna “Vad gör du?”
Pojken hoppar högt och blir märkbart blek och har ännu inte registrerat att jag inte ser arg ut utan faktiskt skrattar så han försöker få fram sitt försvarstal, att han läser mina böcker men att han är rädd om dem alternativt att han läser dem försiktigt, i en så kort mening som möjligt och stammar fram “jag- jag- jag läser rädd-om”
Stackars barn.
Nu ropade han precis på mig “Mamma..? Kan du skrämma mig så där?”
Imorgon börjar jag kl 10. Inte för att det innebär sovmorgon. Jag har kontrollbesiktning 7.40 och medarbetarsamtal kl 9.00. Men nu börjar nedräkningen till “jullov”; jag jobbar torsdag, måndag och tisdag, sen är jag leedig!
Igår luciafirande med obligatoriskt traditionellt julpyssel hos min mamma och halva tjocka släkten.
Idag luciafirande på min förskola.
Imorgon luciapyssel på sonens förskola.
Är vi klara med lucia sedan, tro?
Och sedan firar vi dessutom jul den 24:e, 27:e och den 30:e december innan vi är klara med julen också.
Jag är t.o.m. för trött för att lägga mig.
Har städat upp röran och allt fingeravtrycksdamm. Älsklingen köpte hem pizza så vi slapp laga mat.
Sitter här innanför låst ytterdörr med massa smålampor som kommer få lysa hela natten (tackochlov för adventsljusstakar). Funderar på om jag vågar lämna lägenheten igen. Och om jag vågar låta bli att göra det.
Och samtidigt funderar jag på var jag ska lägga det de inte tog så de inte hittar det nästa gång, typ…
Ja, sånt där nattsvammel…
Sonen tog lång tid på sig att somna, somnade sent och vaknade för en liten stund sedan mitt i upplösningen av Beckfilmen..
Han gnällde som han ofta gör när han är kissnödig, men jag skulle bara titta liiite till innan jag gick och satte honom på toaletten. Ja tjena, nästa sekund blir jag både blöt och varm.
Ja, nu sover han i alla fall och nu ska jag också lägga mig.
Sitter annars återigen med släktforskningen nästan varje ledig stund nu; jag la upp släktträdet på geni.com för c:a 18 månader sedan men sedan har det legat orört många långa perioder. Nu fick jag mig en nytändning och häromdagen la jag upp det även på MyHeritage.com.
Och på båda ställena har jag hittat avlägsna släktingar jag inte kände till och kunnat bygga vidare på träden på det viset.
“Det här är kärlek” sa sonen och lutade sig mot mig i soffan under På Spåret. Han blev tröttare och därmed både kramigare och pussigare, pussade mig på kinden och suckade: “Lycka är… att pussa mamma”
Underbara unge!
Jag hade världens migrän när vi kommit hem på kvällen efter Ullaredstrippen.
Sonen somnade i bilen och sov nästan hela vägen hem. Jag var dödstrött och fick själv stanna bilen på en rastplats för att slumra i en halvtimma innan jag kunde köra vidare trafiksäkert.
Och när vi kom hem, c:a 18.30 klev vi direkt i säng för att slöglo på tv och förhoppningsvis somna om… Jo tack. Sonen somnade 22.30 och vi skulle upp till våra respektive förskolor dagen efter. Jag gjorde en första sortering av fynden vilket innebar att jag enbart stoppade alla julklappar till sonen i en separat kasse och gömde den i klädkammaren och därefter somnade även jag som en stock.
Dagen därpå fick jag dock sjukskriva mig eftersom migränen fortfarande bultade i huvudet.
Sonen var dödstrött så han fick stanna hemma med mig. Jag gjorde frukost till honom och sedan placerade vi oss i soffan där han kollade på barnkanalen och jag slumrade fram tills c:a 11.30 då han påstod att han ville ha lunch också. Jag klev upp och kokade makaroner och serverade dem till oss båda med baconsåsen jag skulle haft till lunchlåda på jobbet. Dagen segade sig fram och jag blev sakta men säkert bättre så onsdag och torsdag har jag jobbat som vanligt. (men jag är faktiskt så här en vecka efteråt fortfarande tung i huvudet…)
I går kväll frågade jag sonen vad han trodde om att åka och köpa julklappar idag på vår lediga dag..? “Jaa”, tyckte han, “vi kan åka till Ullared igen!”
Hmmm… I think not…
Jag nämnde tidigare i veckan bara lite kort för sonen om advent och att man väntar på Jesus/Jesusbarnet som skulle födas.
Nu plockade vi fram ljusstakarna och jag frågade apropå det för att kolla om något fastnat: “Vem väntar vi på nu då?”
“Mormor” svarade pojken glatt.
Lite senare sitter vi med tända ljus och barnens bibel och jag tänker att jag får förklara bättre så jag berättar lite om att det finns en bok som heter bibeln och att den är skriven av några som tror på gud och handlar om vad de tror att gud har gjort; att gud sitter i himlen och bestämmer och att min mormor tror på gud… ja, lite blandad information helt enkelt.
Det pojken tog fasta på var följande: “Om din mormor tror på gud kanske hon vet hur man dör?”
“Jaa, det kanske hon vet, vet du?”
“Ja, då åker man upp till himlen.“ svarade pojken tvärsäkert.
“Jaha, vem har berättat det?”
“Jag hörde nog det på radion” sa han och gick iväg.
Jaha. Undrar vem som egentligen lärde sig något av den här stunden?
…om man är ute och promenerar vid halvåtta en kväll sent i november i hällregn, utan reflexer på körbanan intill en motorväg. Har man en dödslängtan då eller är man bara rent korkad?
Tur i oturen att de var nästan ända framme vid korsningen till motorvägen så att jag redan saktat ner. Hade det varit femhundra meter längre ner på vägen vete fan om jag inte hade klippt dem…
Använd reflex, för f-n!!
…och uppdraget att dels kolla om det var något han önskade sig och dels om det fanns något han trodde att kusinerna kanske önskade sig. Det gick så där…
Han har skrivit ett B på de saker han skulle vilja ha. På det här uppslaget har han även noterat ett F på plastgrävskopan han tror elvaåriga kusinen önskar sig och ett T för en plasttraktor till tolvåriga kusinen.
Detta känns lite mer rätt. Fast högst upp till höger står två bokstäver på förpackningen med de 9000 pärlorna. Där skrev han först ett L, tänkt då till ettochetthalvtårige kusinen. Han ändrade det till ett T när jag lite försiktigt påpekade att han kanske var i minsta laget för så många pärlor:
Även till E och E, sju år, hade han tänkt sig varsitt pärlset.
Har ingen lust att sitta vid datorn för jag är allmänt gnällig och har o n t i högerarmen efter sprutan.
Det sprider sig i armen, det ömma och lite varma och strålar nu till armbågen ungefär. Inte så farligt men det känns lite som växtvärk…
Har stekt upp lite bifteki-pannbiffar av överbliven köttfärs, hade egentligen tänkt frysa in och ha till lunchlåda på jobbet men jag har gått här och mölat på dem i väntan på att maken ska påbörja middagen.
och imorgon blir det ett nytt försök med vaccinationen. Då ska jag hänga på låset till VC 7.30 när de öppnar. Återkommer med hur det går.
Jag är sur sur sur och grinig. Helst vill jag skita i det där med vaccination helt och hållet (och gå och parkera mig på VC om jag får det så att jag kan smitta dem så de får skylla sig själva för att de inte vaccinerade mig…)
Nu jobbar jag för sent både onsdag och torsdag, fredag är jag ledig, då vaccinerar de mellan 8 och 10 och de öppnar 7.30 så det finns väl en rimlig chans att få vaccinet om man hänger på låset då… Annars får jag återgå till plan 1 härovanför.
För jag vill strunta i den, är inte noga med den för egen del men jag har inte skamvete nog att låta bli att ta den när jag nu vaccinerat sonen – hur kan jag spruta honom full med någon skit som jag inte tar själv, liksom?
Det är nog det jag tycker känns mest obehagligt med hela den här vaccinationshistorien – inte att vaccinet är relativt oprövat utan att det är oprövat av just mig…
Nu börjar de vaccinera min åldersgrupp imorgon men jag jobbar långdag så jag missar tiden.
På tisdag stämmer dock vaccinationstiderna med mitt schema så då tänkte jag masa mig iväg. Jag lovade att ta med mig sonen så han får hålla mig i handen ungefär som vi gjorde när han fick sin spruta – fast han tyckte inte att jag skulle sitta i hans knä under tiden…
Så får vi se om jag också får några sjukdagar som biverkning..
“Jag älskar poliser”, brukar sonen säga och mormorn håller på att förfärdiga poliskläder till honom.
Tidigare i kväll låg vi och kollade på Polisskolan för att 1) det var massor av poliser, 2) det var massor av polisbilar och 3) de slåss visserligen men de skjuter åtminstone inte folk som alla andra tv-poliser gör…
Jag frågade honom vad han skulle bli när han blev stor, rätt viss om att svaret skulle bli “polis”…
“Snickare” svarade sonen.
“Jaha, då kanske du ska gifta dig med en polis då?” föreslog jag.
Nej, det trodde han inte, “Det finns ju bara en flickapolis och vi kan ju inte gå in i tv:n. Det finns ju ingen dörr i det här rummet” förklarade han.
“Det finns ju andra flickpoliser”, föreslog jag, “och man måste faktiskt inte gifta sig med en flicka” men han höll fast vid sitt nej.
“Jag ska nog gifta mig med dig istället när jag blir stor, du är ju en flicka” sa han.
“Men jag är ju redan gift, med pappa”, protesterade jag.
“Jaa, jag med” funderade han “men pappa är ju en pojke, och jag är en pojke och du är en flicka, då kan vi vara gifta”
Min kusin lade ut denna på facebook:
Stackars Nasse ♥
Påminner mig om när fågelinfluensan svallade som högst i media:
Sisådär åtta timmar efter sprutan låg sonen med över 39 graders feber igen. Han kraschade redan vid 19-tiden i soffan med mig men vaknade igen halvvägs genom Dobidoo och var pigg som en mört.
Och hungrig. Vi delade en kexchoklad och så åt han yoghurt och avrundade det hela med en clementin. Sen trodde han att vi skulle titta på Monsters Inc – Eller Monsters Hink, som han säger. Och när han inte fick det eftersom jag ville se Broarna i Madison County (och eftersom klockan vid det laget var 22.15) så somnade han. I ren protest mot mitt filmval får jag förmoda… ;-)
Mamman, irriterat: “Du är snart fyra år. Du kan smöra en macka själv!”
Sonen: “Det kan jag inte nu. Jag är tre!”
Sonens ögon ser fina ut idag igen – vilket borde innebära att de är kladdiga imorgon om man går efter senaste dagarnas mönster. Min hals värker.
Imorgon är sista arbetsdagen för mig den här veckan så jag håller oss hemma då också och hoppas att vi är helt friska till på måndag istället.
Då får vi börja fundera över vaccin. Den här veckan började man vaccinera barn över tre år på vår vårdcentral. Friska barn. Vet inte om “friska” är bara barn utanför riskgrupperna eller även barn utan snuva och feber, typ…
Maken tänkte vaccinera sig, jag är mer tveksam. Sonen bestämmer vi ju över gemensamt så det är lite klurigt. Men så dålig som han var härom natten så blir det nog vaccinering – om vi kommer iväg till VC förstås…
börjar det göra lite ont i halsen… Sonens ögon har börjat kladda igen, igen. Maken har huvudvärk och mår illa. Undra hur många av oss som blir hemma imorgon? Jag gissar på två; jag och sonen.
Stackars sonen har varit mer eller mindre sjuk ända sedan i torsdags.
Natten till fredagen var han febrig när han vaknade; jag tog ingen temp förrän på morgonen och då låg den på runt 39°. Han kräktes en gång på förmiddagen och sedan piggnade han till, sakta men säkert.
Sedan har han legat på ungefär normal temp, med några febertoppar under helgen.
Natten till idag vaknade maken 2.17 av en ledsen liten son och gick och hämtade in honom till oss (mig ♥). Han var fullständigt brännhet men slumrade till nästan omgående…
Efter femton-tjugo minuter började han gny och ropa “nej, nej…” Han övergick till att panikartat se sig om, slå runt sig och ropa “ta bort dem… ta bort djuren… det är något där…”
Det gick knappt att få kontakt med honom så jag gick upp med honom. Han fick kissa och så tog vi tempen igen. 40.9 ° Vi hade bara 125mg Panodilsuppar hemma, så han fick två och så la vi oss igen.
Han började se syner i mörkret igen nästan omedelbart när vi kommit in i sovrummet och till slut fick jag skicka maken att sova i ett annat rum så vi kunde sova med lampan tänd. Då dröjde det ändå tio-femton minuter innan Panodilen börjat verka så han slutade hallucinera och var tillräckligt lugn för att somna.
I morse pratade jag med honom och frågade om han mindes vad som hänt på natten men det gjorde han inte sa han. Jag försökte tona ner det lite och förklarade att han hade drömt lite otäckt, men han avbröt mig “Jag blundade inte, jag var vaken. Jag såg djuren på riktigt…”
Vi får se vad den här natten har att bjuda på…
Han ritade “Byggare Bob och hela hans gäng”, skrev sitt namn (och lät mig fylla i adressen) och så ställde han sig i kö för att lämna in sitt bidrag:
Döm om min förvåning när Bokia ringde och bad honom komma dit för att hämta sitt tredje-pris; ett presentkort värt 100 kronor.
