och blev dessutom (ganska) fina i håret.
Så länge sonen var med fick vi inte köpt någonting eftersom han hellre ville leka än handla. När jag blivit själv gick det däremot undan rätt bra. Några klappar kvarstår dock fortfarande.
En av “mina” ungar, en liten som fyller tre i början av nästa år, kom farande som ett jehu genom innergatan, ensam. Jag hade sett henom och mamman tidigare och frågade var hen hade sin mamma nu. “Jaa, hon är inte i leksaksaffären” svarade hen glatt. Vi stod kvar en stund och väntade, jag såg ju vilket håll hen kom ifrån men inte hur långt därifrån hen hade startat, liksom. Ingen mamma dök upp. “Men vilken affär är mamma i?” frågade jag.
“Jag visar dig” svarar hen och knatar iväg hela vägen bort till änden av köpcentrat, där tar hen sikte mot H&M, och jodå, visst kommer det utfarande en halvt hysterisk mamma därifrån när vi närmar oss, så koll hade hen minsann på var hen var.
“Jag hittade Jenny”, konstaterade hen bara nöjt när mamman försökte tala allvar med henom.
Något säger mig att det inte var sista gången den ungen gav sig iväg själv…
När jag kommit hem gick sonen igenom påsarna. Jag sa att det var julklappar i och det nog inte är någon bra idé ifall det låg julklappar till honom i… “Men då kan jag glömma det igen innan julen” hävdade han tvärsäkert och fick titta - det var ju inget till honom i just dessa kassar - det upptäckte han snart och fastslog “men jag har varit snäll”.
Stackars pojk, av alla julklappar som ligger framme är inte en enda till honom. Ännu.
Ja: -stackars barn, julen är en lång väntan för dem...
SvaraRaderaSpännande unge du verkar ha på din förskola! Idag på Coop efterlyste de en treåring i högtalarna, det ger en verkligen kalla kårar. Jag kan inte längre säga att jag har en unge som inte skulle sticka ifrån mig, vänta bara tills du träffar henne nästa gång, den sociala utvecklingen har gått i raketfart!
SvaraRaderaVi undrar som bäst hur Sanna kommer tackla att det ligger paket under granen och hon inte fick öppna dem... Kram!