Strax efter åtta satte vi oss i bilen för att åka på makens länge efterlängtade safari. Vi hade fått besked om att makens väska var på väg till hotellet, men då det inte var säkert att den ens var på väg rent fysiskt och vi inte visste när den skulle komma fram så arrangerade vår chaufför med hotellet att en annan chaufför från hans resebyrå skulle ta med sig väskan till något av våra andra hotell.
Chauffören berättade sedan att de hade några specialerbjudanden han ville att vi skulle fundera på, det ena var en båttur på Lake Naivasha som låg halvvägs till vårt mål denna dag och det andra var en ballongsafari. Han höll dock med om att det senare kanske inte var lämpligt med ett såpass litet barn men båtturen köpte vi.
Från Nairobi var det runt 10 mil till sjön och det var med blandade känslor vi iakttog scenerna utanför bilfönstret.
Dels var det det dramatiska landskapet som förändrades nästan vid varje sväng, men det var också hur byggnaderna förändrades så fort vi kom utanför Nairobis stadskärna och hur människor såg ut att leva.
Redan inne i Nairobi passerade vi åsneekipage; en och ibland två, ofta piskade, åsnor dragande på små vagnar som såg ut att vara tungt lastade med allehanda gods. Människor som inte hade åsnor bar sina lass på huvudet eller i en kont på ryggen medelst en bärrem runt pannan.
Överallt små hjordar med kor, får och/eller getter vallade av ibland vuxna och ibland barn, ibland mitt inne bland husen och ibland utan ett enda hus i sikte på mils avstånd.
Babianer som levde intill vägkanterna. Plåtskjul med texten “hotel” och små butiker med namnet “super-market”.
Och kontrasterna mellan människor klädda i allt från traditionella kitenges och kangas via olika utstyrslar av “västerländska” kläder till dräkter och kostymer.
Jag kunde inte med att fotografera där och då; men jag smygfilmade med videokameran ett tag medan vi for fram igenom vad jag bara skulle kunna karaktärisera som förorter/kåkstäder, många av dem liknade faktiskt mest soptippar.
Snart kom vi ut på den riktiga landsbygden, och vägen gick längs med ett stup och gav en fantastiskt utsikt över den mäktiga Great Rift Valley och där plockade jag fram min kamera.
Alla bilder är tagna i farten men längs stora delar av vägen ner i dalen stod skyltar som lockade med platser för fotografering och mellan dessa låg små plåtskjul som fungerade som butiker för bland annat “curio”-föremål; konstföremål och bruksföremål enligt kenyansk tradition och hantverk, ja, souvenirer och kuriosaprylar, helt enkelt.
Och på skogssidan stod en eller annan man och försökte sälja nygrillade majskolvar intill vägkanten.
Sedan var vi framme vid sjön där vi fick kliva i en ljusblå plasteka med utombordsmotor och snart puttrade vi iväg.
Det första vi fick se var diverse fåglar men snart kom vi ut till ett gäng flodhästar som stod och gosade i vattnet och vi stannade till för att få ett par foton.
Båtföraren hade rätt bra koll på var flodhästarna fanns så han körde oss vant fram och tillbaka mellan olika bukter där det låg små eller större flodhästskolonier. På ett ställe kom vi rakt intill en stor vattenbockshanne som generöst ställde sig upp och poserade inför kamerorna.
Vi körde förbi en annan eka och föraren i den räckte ett gäng döda fiskar till vår förare.
Det visade sig snart att dessa skulle vara lockbete för fiskörnarna som satt högst upp i ett träd intill sjön.
Vår förare visslade för att fånga örnarnas uppmärksamhet och kastade ut en fisk. Ingen reaktion alls. Han provade igen, ingenting. Så han fick köra ut och fiska upp fiskarna igen och göra ett par nya försök.
Till sist hittade han en örn som var hungrig nog att ställa upp på ett par fotografier.
Efter drygt en halvtimma körde han in till en helt annan strand än där vi klev ombord i båten och vi blev tillsagda att vi kunde gå i land och titta, om vi ville.
Vi följde en tredje guide och ganska snart såg vi att vi befann oss mitt ute bland vilda, dock gräsätande, djur. Där gick en liten hjord gnuer och betade.
Vi gick över en ranglig bro och rakt mot ett skogsbryn där ett par giraffer gick och åt i lugn och ro och till vänster såg vi en flock zebror, fler vattenbockar och vad jag senare identifierat som Impalaantiloper. Alla våra guider har förvisso berättat vad vi sett för djur när vi sett dem, men det har mest gått in genom ena örat och ut genom det andra.
Vi strosade i sakta mak genom området och tillbaka till stranden, klev ombord på en (helt annan?) båt och körde tillbaka mot där bilen var parkerad. Halvvägs passerade vi en flodhäst med bara någon meters marginal.
Vi körde sedan vidare mot vårt ursprungliga mål; Lake Nakura, runt 8 mil bort och på strax under 90 minuter var vi framme.
