Sonen ville gärna skriva ett meddelande till sin mormor.
“Hur skriver man mormor?”, undrade han.
Ibland funkar det att ljuda så jag bollade tillbaka frågan: “Hur börjar det?”
Första bokstaven var lätt. “Vad kommer sen?” undrade han.
”Hur låter det?” frågade jag.
“Sju?” föreslog han.
Nja, inte riktigt va?
Samma dag satt vi i bilen och han spanade ut genom bakfönstret.
“Jag ser molnfigurer” utbrast han glatt och berättade om än den ena och än den andra och sedan,“Jag ser en ö”
”Jaha, kan det vara en öde ö?” undrade jag, “eller kanske en skattkarte-ö?”
“Nej”, svarade han bestämt, “En sån ö som vi bor på. Alla bor på en ö. Hela jorden finns på en ö”
”Jaha, det visste inte jag” medgav jag och funderade ett ögonblick och frågade sedan “det är inte planet du tänker på?”
Och jo, en planet var det ju han hade menat.
Den hade jag aldrig tagit, mycket klokt resonerat från mammans sida!
SvaraRaderaSanna envisas med att stava mormor mrmr, o försvinner i hanteringen på något sätt.
Kramis!
Msju, tja varför inte.
SvaraRadera