Kärlek

“Vet du, mamma, jag börjar gilla pappa också nu” erkände sonen tidigare i kväll. Kanske att vi börjar komma ut på andra sidan av den här fasen nu då?

Mitt lilla kräk...

 
Väcktes i morse av en tunn röst: "mamma, jag tror jag behöver kräkas..." och ja, det gjorde han visst. Jag fick stanna hemma så maken får jobba klart eftersom han får ta resten av veckan när jag är i Paris... Anyway, i duschen frågade jag den oidipala sonen vem han tyckte skulle vara hemma med honom. "Kanske pappa, han är bra på sånt här" föreslog han och fortsatte "han ger mig glass när jag kräkts".

2.5 timmar hos frisören blev det.

Han klarade det så bra att frisören gav honom en sprayburk med blå hårfärg. Det blev en riktigt härlig dag tillsammans och det firar vi med chokladbollar.

Parispanik

Jag försökte leja ut sonen för ett par timmar i morgon men det var ingen som nappade på det.

Jag har bokat tid hos frissan för att klippa och slinga så håret blir vårfint lagom till resan, fast jag missade när jag bokade att det var den här helgen maken skulle segla till Skagen med killgänget…

Och barnvakt har jag ingen men istället för att avboka så köpte jag en stor låda med Lego att “muta” honom med så han sitter stilla hos frisören. 342 bitar och inslagen i presentpapper så kan det väl hålla honom sysselsatt en stund. Och så tar jag med laptopen, en dvd-film och ett PC-spel, papper och kritor och något att mumsa på och så håller jag tummarna för att det ska fungera…

Fler tips och mer tumhållning önskas!

Förbluffad, imponerad och förstummad

Sonen försöker återigen övertala mig att ge honom veckopeng varje dag istället för bara en gång/vecka.
Jag nekar med motiveringen att då är det ju inte veckopeng längre.
Han funderar en stund och får snilleblixten: “Jag kom på en idé. Du kan ge mig veckopeng på natten. När du väcker mig!”

Fy farao vad smart den ungen är. Jag tänker dock inte ge honom veckopeng oftare för det…

Språköra?

Sonen ville gärna skriva ett meddelande till sin mormor.

“Hur skriver man mormor?”, undrade han.
Ibland funkar det att ljuda så jag bollade tillbaka frågan: “Hur börjar det?”
Första bokstaven var lätt. “Vad kommer sen?” undrade han.
”Hur låter det?” frågade jag.
“Sju?” föreslog han.

Nja, inte riktigt va?

Samma dag satt vi i bilen och han spanade ut genom bakfönstret.

“Jag ser molnfigurer” utbrast han glatt och berättade om än den ena och än den andra och sedan,“Jag ser en ö”
”Jaha, kan det vara en öde ö?” undrade jag, “eller kanske en skattkarte-ö?”
“Nej”, svarade han bestämt, “En sån ö som vi bor på. Alla bor på en ö. Hela jorden finns på en ö”
”Jaha, det visste inte jag” medgav jag och funderade ett ögonblick och frågade sedan “det är inte planet du tänker på?”

Och jo, en planet var det ju han hade menat.