Bekännelse…

Han har en sur och grinig mamma, den här stackars sonen, kort stubin har jag och blir arg så det blixtrar i ögonen. Och öronen.

Jag tvättade,  hängde tvätt och lämnade rummet. Och några  timmar senare sitter sonen därinne när jag går förbi, och har tagit ner all ännu-ej-torra-tvätten och lagt den i en stor våt hög framför sig i sängen. Och jag flippar totalt. Stänger av tv:n, lyfter in honom i sitt rum och har egentligen syfte att bara lämna honom där men sansar mig något och sätter mig på huk för att prata med honom istället.
Eller, ja, skälla på…

Det hela gick ut på att han inte får ta ner tvätten, att jag vill inte hänga samma tvätt flera gånger och flera andra haranger. Det är inte kommunikation jag är inställd på och uppenbarligen inte han heller för han klagar han mest under tiden över att han missar det som var på tv:n och jag bestämmer till slut enväldigt att han får helt enkelt se till att hjälpa mig hänga upp tvätten igen.

Han gör det - även om jag gör gör det mesta av hängandet, muttrande och irriterat - och jag tackar honom kort för hjälpen, slår på tv:n och går därifrån, fortfarande mycket irriterad.

Senare på kvällen är ilskan borta; vi sitter i fåtöljen och jag frågar honom om jag är en bra mamma och det säger han att jag är (vad annars ska han säga, stackaren?).

Jag vill i alla fall ge honom möjlighet att förmedla sig och frågar vad jag behöver göra för att vara en bättre mamma och han har klara besked:
“Då får du pussas mycket, och kramas. Och sy bättre, så du inte blir så arg. Du måste vara snäll! Och hänga tvätten snällt istället!“

Vi kom överens om att jag faktiskt inte hade hängt tvätten på något snällt sätt, men jag blev förundrad över kopplingen han gjort mellan min ilska och min sömnadsförmåga.

Jag hade plockat fram symaskinen samma dag, för första gången på många år, och den hade trilskats lite med mig till och från och till slut så ballade den ur helt. Och jag hade blivit irriterad, men på ett konstruktivt sätt tyckte jag, då det fick mig att gå loss på maskinen med skruvmejsel och dammpensel och faktiskt få den att fungera felfritt igen… Men sonen hade inte uppfattat det som konstruktivt utan hade uppenbarligen blivit störd/skrämd även av detta.

Jag vill gärna se det som positivt att han i alla fall har förmåga och utrymme att uttrycka sig kring sådant här.