julgodis

Min son har visst en ambivalent inställning till vit choklad.

Han tog en tugga, utbrast "Mmmmmm..." och tänkte precis ta en tugga till när smaken antagligen slog igenom och han fortsatte "...eller jag menar blä!"

Jag inbillar mig på intet vis att chokladen är osöt men har, till mig, valt ut recept som åtminstone inte innehåller något tillsatt socker.

Sonens risbräck blev desto sötare. Han ville inte ha något ris i utan rörde istället ner non stop, minimarshmallows och krossad maräng. Nu är vi lite osams för att det inte är jul ännu så han får äta upp sockerbomben.

Naturvetenskapliga funderingar

Sonen, i badet, plockar fram en stor puttekula och deklarerar:

"Den här sjunker om man släpper den."

Sedan tar han fram innerbehållaren från ett Kinderägg och hävdar:

"Men om man lägger den i den här, så sjunker den inte."

Samtidigt bevisar han sitt forskningsresultat och den förvånade mamman får se hur Kinderäggsbehållaren med puttekulan i sjunker ner till botten och omedelbart vänder uppåt och lägger sig tillrätta i vattenytan.

"Hur kan det bli så?" frågar mamman och sonen funderar ut en hypotes:

"Ja, den här (kulan) är så tung. Men den här (behållaren) är lätt. Den är liksom mjuk. Som vattnet. Det är mjukt. Och svagt. Det orkar inte hålla uppe den så den åker rakt igenom. Som ett rör. Vattnet är så mjukt. Och kulan är för tung. Men när man lägger den i så här så är den lika mjuk som vattnet."

Funderingar kring döden

"Vad gör man när någon har dött", frågar jag.

"Då får man ta hand om dem", svarar sonen. "Den som äger dem får ta hand om dem, så de inte blir sjukare eller dödare."

Jag berättar lite om vad som väntar nu; hur det går till på en begravning och sonen föreslår: "Om man vill att de ska gosa lite med blommorna så kan man öppna kistan."

Han funderar en stund till. "I kistan finns det spöken också."

Vila i frid, svärmor...

Kenya – en reseberättelse: Lake Naivasha

Strax efter åtta satte vi oss i bilen för att åka på makens länge efterlängtade safari. Vi hade fått besked om att makens väska var på väg till hotellet, men då det inte var säkert att den ens var på väg rent fysiskt och vi inte visste när den skulle komma fram så arrangerade vår chaufför med hotellet att en annan chaufför från hans resebyrå skulle ta med sig väskan till något av våra andra hotell.

Chauffören berättade sedan att de hade några specialerbjudanden han ville att vi skulle fundera på, det ena var en båttur på Lake Naivasha som låg halvvägs till vårt mål denna dag och det andra var en ballongsafari. Han höll dock med om att det senare kanske inte var lämpligt med ett såpass litet barn men båtturen köpte vi.

Från Nairobi var det runt 10 mil till sjön och det var med blandade känslor vi iakttog scenerna utanför bilfönstret.

Dels var det det dramatiska landskapet som förändrades nästan vid varje sväng, men det var också hur byggnaderna förändrades så fort vi kom utanför Nairobis stadskärna och hur människor såg ut att leva.

Redan inne i Nairobi passerade vi åsneekipage; en och ibland två, ofta piskade, åsnor dragande på små vagnar som såg ut att vara tungt lastade med allehanda gods. Människor som inte hade åsnor bar sina lass på huvudet eller i en kont på ryggen medelst en bärrem runt pannan.

Överallt små hjordar med kor, får och/eller getter vallade av ibland vuxna och ibland barn, ibland mitt inne bland husen och ibland utan ett enda hus i sikte på mils avstånd.
Babianer som levde intill vägkanterna. Plåtskjul med texten “hotel” och små butiker med namnet “super-market”.

Och kontrasterna mellan människor klädda i allt från traditionella kitenges och kangas via olika utstyrslar av “västerländska” kläder till dräkter och kostymer.

Jag kunde inte med att fotografera där och då; men jag smygfilmade med videokameran ett tag medan vi for fram igenom vad jag bara skulle kunna karaktärisera som förorter/kåkstäder, många av dem liknade faktiskt mest soptippar.

Snart kom vi ut på den riktiga landsbygden, och vägen gick längs med ett stup och gav en fantastiskt utsikt över den mäktiga Great Rift Valley och där plockade jag fram min kamera.

Alla bilder är tagna i farten men längs stora delar av vägen ner i dalen stod skyltar som lockade med platser för fotografering och mellan dessa låg små plåtskjul som fungerade som butiker för bland annat “curio”-föremål; konstföremål och bruksföremål enligt kenyansk tradition och hantverk, ja, souvenirer och kuriosaprylar, helt enkelt.
Och på skogssidan stod en eller annan man och försökte sälja nygrillade majskolvar intill vägkanten.

Sedan var vi framme vid sjön där vi fick kliva i en ljusblå plasteka med utombordsmotor och snart puttrade vi iväg.

Det första vi fick se var diverse fåglar men snart kom vi ut till ett gäng flodhästar som stod och gosade i vattnet och vi stannade till för att få ett par foton.

Båtföraren hade rätt bra koll på var flodhästarna fanns så han körde oss vant fram och tillbaka mellan olika bukter där det låg små eller större flodhästskolonier. På ett ställe kom vi rakt intill en stor vattenbockshanne som generöst ställde sig upp och poserade inför kamerorna.

Vi körde förbi en annan eka och föraren i den räckte ett gäng döda fiskar till vår förare.

Det visade sig snart att dessa skulle vara lockbete för fiskörnarna som satt högst upp i ett träd intill sjön.

Vår förare visslade för att fånga örnarnas uppmärksamhet och kastade ut en fisk. Ingen reaktion alls. Han provade igen, ingenting. Så han fick köra ut och fiska upp fiskarna igen och göra ett par nya försök.

Till sist hittade han en örn som var hungrig nog att ställa upp på ett par fotografier.

Efter drygt en halvtimma körde han in till en helt annan strand än där vi klev ombord i båten och vi blev tillsagda att vi kunde gå i land och titta, om vi ville.

Vi följde en tredje guide och ganska snart såg vi att vi befann oss mitt ute bland vilda, dock gräsätande, djur. Där gick en liten hjord gnuer och betade.

Vi gick över en ranglig bro och rakt mot ett skogsbryn där ett par giraffer gick och åt i lugn och ro och till vänster såg vi en flock zebror, fler vattenbockar och vad jag senare identifierat som Impalaantiloper. Alla våra guider har förvisso berättat vad vi sett för djur när vi sett dem, men det har mest gått in genom ena örat och ut genom det andra.

Vi strosade i sakta mak genom området och tillbaka till stranden, klev ombord på en (helt annan?) båt och körde tillbaka mot där bilen var parkerad. Halvvägs passerade vi en flodhäst med bara någon meters marginal.

Vi körde sedan vidare mot vårt ursprungliga mål; Lake Nakura, runt 8 mil bort och på strax under 90 minuter var vi framme.

Kenya - en reseberättelse: Vägen dit

Kvällen före avfärd hade sonen 39.0°C
Sådär kul, liksom, men jag proppade i honom en Alvedon och höll tummarna.
När han vaknade var han feberfri.

Vi kom iväg i god tid, hämtade upp storebror på vägen och sedan mormor som skulle ta med bilen hem igen från Landvetter och hämta upp oss när vi kom tillbaka. Det hade dock inte sonen uppfattat. Han trodde att mormor skulle med på resan så det blev förstås lite besvikelse  över detta. Till på köpet började febern återkomma.

Men vi kom fram till flygplatsen och vi passade på att gå på toa medans maken och storebror skulle växla till sig lite Kenyanska shilling och få ut boardingkorten. Sedan skulle vi omfördela väskorna något så vi fick plats med bälteskudde till B och sedan checka in.

Sonen fick ytterligare en Alvedon inne på toan och på väg ut ringde maken i panik. Då hade de ställt sig i incheckningskön istället för att växla pengar och var nästan framme. Och eftersom jag har en make som a v s k y r att köa så började han bli orolig att behöva börja släppa förbi folk. ;-)
Det blev en ytterst snabb omfördelning stående i kön; jag slängde över det översta, vilket var min och sonens necessär, från min och sonens bag till makens för att få plats med kudden och så fick det vara klart. Incheckningen gick för övrigt utan problem, liksom flygresan, med diverse mutor till sonen. Transit i Istanbul på en timma och ombordstigning på ett nästan tomt flygplan för att ta oss till Nairobi.

Maten var helt okej, på båda planen, och det var tillräckligt med plats för att sträcka ut sig och kunna sova. Även om det inte var helt bekvämt att dela en tresits sovande med en nästan-femåring på tvären. Planet skulle vara framme 1.20 och så vitt jag vet så var vi i tid. Jag knöt upp sonen på ryggen; vi blev godkända i visumdisken efter lååång väntan (ja, att jag bar på sonen blev knappt godkänt: tjänstekvinnan utbrast förebrående “He too big. He can walk.” “Not at 2 am” svarade jag bestämt och fick medhåll från hennes kollega) och gick för att hämta väskorna som vid det laget var nästan ensamma på rullbandet.
Ja, mer än ensamma. Makens väska saknades helt.

Utanför stod vår chaufför och väntade med en pappskiva med vårt efternamn på. Jag fick gå och meddela honom medan maken fick ta itu med sin saknade väska. ja, eller vänta på att få göra det, för han var inte den enda som blivit av med bagage. Ett sällskap framför honom hade visst inte en pinal kvar. Han fick kliva förbi en som reste ensam och runt tre var vi väl äntligen ifrån flygplatsen.

Incheckning på hotel Jacaranda och där stupade vi i säng. Efter att ha ältat om och om igen om allt vad vi saknade från bagaget. Makens alla kläder utom ett ombyte han vant tagit i handbagaget. Hans panikinköpta badbyxor när han inte hittade sina gamla hemma. Alla hans hygienartiklar, inklusive linsprylarna och den hälft av alla mediciner och preparat jag lagt i hans necessär. Och för den delen även den hälft jag ju lagt i min necessär för att vi inte skulle ha allt på samma ställe…

Han fick förvara linserna över natten i korken till en vattenflaska; vi gnuggade av tänderna med vatten och så somnade vi äntligen.

Vi vaknade, lätt desorienterade och utan tidsuppfattning, tjugo minuter innan frukosten slutade serveras och trodde vi hade över en timme på oss. Vi hann dock dit och fick slängt i oss lite av varje som de inte hunnit duka bort och så var vi redo för dagen.

Tvärs över gatan låg Sarit Centre ; ett köpcenter som vid första anblick var både rörigt och rätt tomt på affärer. Vi lyckades dock leta oss fram till en “Hyper-market” och fick köpt varsin tandborste och varsin deo. Vi nöjde oss med en liten tub barntandkräm, och jag köpte ett balsam till mitt hår som blivit som Svinto efter morgonens dusch. Hos en “chemist” hittade vi en liten flaska med linsvätska. Vi köpte med oss varsin Samosa med köttfärs och gick tillbaka till hotellet för att tillbringa dagen vid poolen.

 

På kvällen åt vi middag på Pizza Garden, också bara tvärs över gatan från hotellet och kände oss trots allt ganska nöjda och redo inför nästa del av resan; safarin.

Efter lite mer poolhäng somnade vi gott och efter en lite längre frukost på hotellet,  ett kort födelsedagsfirande på hotellrummet och beskedet om att makens väska nu hunnit till Nairobi blev vi upphämtade av samma chaufför som från flygplatsen och så gav vi oss av ut mot Lake Nakuro.