Jo, han somnade förstås i bilen på väg hem efter dagens julfirande också… Och precis som sist så blev det inte mer än en powernap så han orkade hålla sig vaken till efter elva… Sedan bad han om att få sitta i sjalen eftersom jag inte ville lägga mig bredvid honom. Och nu sover han som sagt…
Dagens julfirande ägde rum hos mormor i familjen och med kusinerna på den sidan.
Polisstassen var tydligen det bästa; han bytte om redan på kalaset och när han vaknade här hemma hade det krävts vilda hästar för att hindra honom. Och några vilda hästar hade vi inte. Så vi satte batterier i “åki-wåkina” (=walkie-talkiesarna) och sedan gick han omkring här med handbojor, batonger, pistol, sheriffstjärna, armbandsklocka och allt vad paketen innehöll…
Det där med walkie-talkies kommer kanske ta ett tag för honom att greppa. Jag fick förklara varje gång vad jag egentligen sa och varför: “klart-slut” fattade han och började själv använda. “mamma till Benjami n” fattade han och översatte till “B enjamin till mamma” när han skulle ropa på mig… Men varenda gång jag avslutade en mening med “kom” så ropade han – genom lägenheten, inte genom walkie-talkien - “jag kommer!”
Edit: Jag fick förresten en scanner i julklapp – nu ska här scannas…
Nu börjar sonen smaka lite försiktigt på multiplikation, utan att veta om att det är det han gör förstås.
På julafton var vi hos hans kusiner. Sonen tittade och räknade in alla och så konstaterade han följande: “Vi är fyra människor. Och de är fyra människor. Det blir två fyror.”
Efter förfrågan om hur många det blir tillsammans räknade han om oss allihopa, en och en igen och konstaterade “åtta”.
Julaftonen spenderades sedan hos kusinerna eftersom farmor är för dålig för att ha julafton hos sig i år. De orkade dock komma dit och umgås med oss en stund efter maten och fick därmed åtminstone möjlighet att dela barnbarnens glädje över både tomte och paket.
Sonens bästa var garanterat Playmobilbrandbilen som han fick av sin farmor och farfar.
Han råkade hamna framför Nickelodeon för ett par veckor sedan och fick se en reklamfilm med just den brandbilen och har suktat efter den ända sedan dess. Och när han öppnade paketet på julaftonen tjöt han förtjust "Åh, en sån som jag har önskat mig".
Vi gjorde i ordning honom för natten innan vi åkte hem och han somnade som planerat i bilen. Bara det att han vaknade när vi bar in honom; slog upp sina blå ögon och påstod “Jag har inte somnat! Jag ska leka med mina nya leksaker!”
Och uppe och lekte med sina saker var han ända till runt klockan elva.
Och det är han idag med. Förklaringen till det kommer, men just nu börjar han påstå att han är trött så nu passar jag på att försöka lägga honom…
och blev dessutom (ganska) fina i håret.
Så länge sonen var med fick vi inte köpt någonting eftersom han hellre ville leka än handla. När jag blivit själv gick det däremot undan rätt bra. Några klappar kvarstår dock fortfarande.
En av “mina” ungar, en liten som fyller tre i början av nästa år, kom farande som ett jehu genom innergatan, ensam. Jag hade sett henom och mamman tidigare och frågade var hen hade sin mamma nu. “Jaa, hon är inte i leksaksaffären” svarade hen glatt. Vi stod kvar en stund och väntade, jag såg ju vilket håll hen kom ifrån men inte hur långt därifrån hen hade startat, liksom. Ingen mamma dök upp. “Men vilken affär är mamma i?” frågade jag.
“Jag visar dig” svarar hen och knatar iväg hela vägen bort till änden av köpcentrat, där tar hen sikte mot H&M, och jodå, visst kommer det utfarande en halvt hysterisk mamma därifrån när vi närmar oss, så koll hade hen minsann på var hen var.
“Jag hittade Jenny”, konstaterade hen bara nöjt när mamman försökte tala allvar med henom.
Något säger mig att det inte var sista gången den ungen gav sig iväg själv…
När jag kommit hem gick sonen igenom påsarna. Jag sa att det var julklappar i och det nog inte är någon bra idé ifall det låg julklappar till honom i… “Men då kan jag glömma det igen innan julen” hävdade han tvärsäkert och fick titta - det var ju inget till honom i just dessa kassar - det upptäckte han snart och fastslog “men jag har varit snäll”.
Stackars pojk, av alla julklappar som ligger framme är inte en enda till honom. Ännu.
Tre dagar kvar till jul och två dagar kvar att jobba… Granen är klädd, knäcken okokt, marsipanen ofärgad, oformad och ochokladdoppad, men det ordnar sig nog.
Imorgon slutar jag tidigt, hämtar sonen och åker och shoppar fler julklappar. Någon som tror att jag blir ensam om det? Sedan får maken hämta upp sonen och ta med honom till frisören och så studsar jag in till min frisör och sedan är vi julfina allihopa. Och lite ensamshopping på det så får den dagen vara avklarad sedan.
…seg dag idag.
Kanske är det därför hjärnfunktionerna inte är påslagna men jag fattar inte det här:
Twittret kom alltså en minut före larmet och handlade om något helt annat än att sonen fallit i vattnet. Har jag missat att det någonstans är uttalat att hon faktiskt kände till att sonen trillat i poolen? Visst bör man inte släppa ut en tvååring i en trädgård där det finns en pool och själv sitta inne vid datorn, men vad jag förstår är det inte det folk är upprörda över utan att hon twittrade efter att hennes son fallit i poolen men innan någon (sonen) larmade 911?
Och satt hon twittrade sedan igen för att be om stöd och böner istället för att stå och övervaka när ambulanspersonalen var på plats och ägnade sig åt livräddningsförsök?
Jag twittrar inte, men jag bloggar och facebookar, och ja, jag gjorde båda delarna via min mobil när vi hade haft vårt inbrott och polisen var här. Jag backade undan för att inte vara i vägen när polisen gjorde sitt jobb och under den tiden så skickade jag ut uppdateringar på nätet.
Jag vet inte hur jag skulle betett mig under chock och i en liv-och-död-situation, men jag kan garantera att om jag backat undan från händelsernas centrum och skickat ut en uppdatering hade det inte varit för att jag inte brydde mig om vad som hände utan för att ha någonting att göra medans alla andra gjorde vad de kunde.
Hittills har jag inte sett någonting som tyder på att mamman i fråga reagerade annorlunda…
På väg hem från bilprovningen ringde jag hem för att meddela resultatet och maken förvarnade att vi hade en väldigt trött pojk som nog var på väg att bli sjuk.
När jag klev in genom dörren fem minuter senare hade pojken just kräkts (Varför kräks han varje gång han får feber??) så det blev en hemmadag mitt i det värstaste snöfallet i hans liv.
Den vabbande föräldern lät i vilket fall som helst barnet sova i drygt tre timmar mitt på dagen. Och gick sedan och lade sig när han själv var trött. Den icke-vabbande föräldern satt därmed uppe med en klarvaken treåring ända till halv elva…
Imorgon är vi lediga och då gör vi ett försök att komma ut och leka i snön en stund i alla fall. Att åka och julshoppa med en eventuellt kräksjuk son sex dagar innan julafton känns inte så jätteschysst, faktiskt.
Besiktningen gick förresten bra. Inte ens ett litet frågetecken. Ett så godkänt resultat har jag aldrig haft förr.
Samma vy utanför vår dörr två gånger:
med blixt så man ser hur det snöar och utan blixt så man ser hur det ligger.
“Jag behöver en julslips”, föreslår fadern, “kan inte du leta efter en att köpa i julklapp till mig?”
“Nää”, svarar sonen glatt, ”mamma har redan hittat en…”
Sonen satt gömd bakom soffan med ett par av mina böcker – som jag upprepade gånger bett honom låta bli eftersom jag är rädd om dem…
Elaka morsan får för sig att skrämma sonen och smyger därför ända fram och klämmer i från tårna “Vad gör du?”
Pojken hoppar högt och blir märkbart blek och har ännu inte registrerat att jag inte ser arg ut utan faktiskt skrattar så han försöker få fram sitt försvarstal, att han läser mina böcker men att han är rädd om dem alternativt att han läser dem försiktigt, i en så kort mening som möjligt och stammar fram “jag- jag- jag läser rädd-om”
Stackars barn.
Nu ropade han precis på mig “Mamma..? Kan du skrämma mig så där?”
Imorgon börjar jag kl 10. Inte för att det innebär sovmorgon. Jag har kontrollbesiktning 7.40 och medarbetarsamtal kl 9.00. Men nu börjar nedräkningen till “jullov”; jag jobbar torsdag, måndag och tisdag, sen är jag leedig!
Igår luciafirande med obligatoriskt traditionellt julpyssel hos min mamma och halva tjocka släkten.
Idag luciafirande på min förskola.
Imorgon luciapyssel på sonens förskola.
Är vi klara med lucia sedan, tro?
Och sedan firar vi dessutom jul den 24:e, 27:e och den 30:e december innan vi är klara med julen också.
Jag är t.o.m. för trött för att lägga mig.
Har städat upp röran och allt fingeravtrycksdamm. Älsklingen köpte hem pizza så vi slapp laga mat.
Sitter här innanför låst ytterdörr med massa smålampor som kommer få lysa hela natten (tackochlov för adventsljusstakar). Funderar på om jag vågar lämna lägenheten igen. Och om jag vågar låta bli att göra det.
Och samtidigt funderar jag på var jag ska lägga det de inte tog så de inte hittar det nästa gång, typ…
Ja, sånt där nattsvammel…
Sonen tog lång tid på sig att somna, somnade sent och vaknade för en liten stund sedan mitt i upplösningen av Beckfilmen..
Han gnällde som han ofta gör när han är kissnödig, men jag skulle bara titta liiite till innan jag gick och satte honom på toaletten. Ja tjena, nästa sekund blir jag både blöt och varm.
Ja, nu sover han i alla fall och nu ska jag också lägga mig.
Sitter annars återigen med släktforskningen nästan varje ledig stund nu; jag la upp släktträdet på geni.com för c:a 18 månader sedan men sedan har det legat orört många långa perioder. Nu fick jag mig en nytändning och häromdagen la jag upp det även på MyHeritage.com.
Och på båda ställena har jag hittat avlägsna släktingar jag inte kände till och kunnat bygga vidare på träden på det viset.
“Det här är kärlek” sa sonen och lutade sig mot mig i soffan under På Spåret. Han blev tröttare och därmed både kramigare och pussigare, pussade mig på kinden och suckade: “Lycka är… att pussa mamma”
Underbara unge!
Jag hade världens migrän när vi kommit hem på kvällen efter Ullaredstrippen.
Sonen somnade i bilen och sov nästan hela vägen hem. Jag var dödstrött och fick själv stanna bilen på en rastplats för att slumra i en halvtimma innan jag kunde köra vidare trafiksäkert.
Och när vi kom hem, c:a 18.30 klev vi direkt i säng för att slöglo på tv och förhoppningsvis somna om… Jo tack. Sonen somnade 22.30 och vi skulle upp till våra respektive förskolor dagen efter. Jag gjorde en första sortering av fynden vilket innebar att jag enbart stoppade alla julklappar till sonen i en separat kasse och gömde den i klädkammaren och därefter somnade även jag som en stock.
Dagen därpå fick jag dock sjukskriva mig eftersom migränen fortfarande bultade i huvudet.
Sonen var dödstrött så han fick stanna hemma med mig. Jag gjorde frukost till honom och sedan placerade vi oss i soffan där han kollade på barnkanalen och jag slumrade fram tills c:a 11.30 då han påstod att han ville ha lunch också. Jag klev upp och kokade makaroner och serverade dem till oss båda med baconsåsen jag skulle haft till lunchlåda på jobbet. Dagen segade sig fram och jag blev sakta men säkert bättre så onsdag och torsdag har jag jobbat som vanligt. (men jag är faktiskt så här en vecka efteråt fortfarande tung i huvudet…)
I går kväll frågade jag sonen vad han trodde om att åka och köpa julklappar idag på vår lediga dag..? “Jaa”, tyckte han, “vi kan åka till Ullared igen!”
Hmmm… I think not…
