Framsteg

Livbojsdag kallade de det. Eller med ett onödigt långt ord: livräddningsmärkestagning på “lek och plask”.

“Blå livboj” förtjänade sonen genom att bland annat flyta på rygg med pyjamas och flytväst.

Vanliga simmärken har de inte börjat med. Det kommer väl när den riktiga simskolan börjar, men vad jag förstår så har han nog kvalificerat sig för baddaren i alla fall.

 

Och så har han lärt sig cykla. Hans farmor och farfar ville köpa en trehjuling åt honom när han var c:a 2,5 år. De klev ur affären med en tvåhjuling med stödhjul…

Den fick han ha uppe hos dem och förra sommaren tog vi hem den och plockade av stödhjulen. Han provade en gång och vägrade sedan använda den mera.

Tills den här veckan. I onsdags sa han att han skulle prova dagen efter.

“Det var modigt”, sa jag
”Jag är modig på förskolan också”, berättade han, “Varje dag. Jag smakar på maten!”

På torsdagen klev han på cykeln och cyklade. På fredagen hade han lärt sig starta själv och dessutom att sladda när han bromsade… Skitkul, tydligen.

Här är en bit av torsdagens cykeltur:

Benjamins första dag på cykeln…

Namnförvirring

Vi låg och pratade vid nattningen, jag och sonen; om vad minns jag inte just nu.
Så tittade han på mig och frågade: "Vad heter du på din förskola egentligen?"
Jag måste sett väldigt frågande ut för han förklarade: "Ja, mina fröknar har ju namn som man använder när man ropar på dem, men vad heter du där?"
Jag fick faktiskt dölja ett leende när jag förklarade att jag heter samma på jobbet som jag heter hemma.♥

Lego med sång

Sonen sitter och sjunger för sig själv i sitt rum medan han bygger lego, en egen text till melodin "En bonde i vår by":
"Dom har förstört
dom har förstört
dom har förstö-ö-ört
allt som jag har byggt"


Ska vi tolka det som att hans sparade legobyggen inte riktigt överlevt gårdagens båda kalas?

Tänkte bara påpeka...

...att jag har en femåring. ♥

Min fina kloka pojke fyller fem år idag och har firats med presenter på sängkanten och fruktsallad på förskolan. Vi fuskade lite gentemot glassförbudet och skickade med vaniljvisp att ha till fruktsalladen och det verkar ha varit uppskattat.

Men det var nästan på håret att han fick bli firad...

På sin treårsdag var han mer svårväckt än vanligt och hade inte mycket ork till att öppna presenter. Vilket snart fick sin förklaring när han kräktes över hela badrummet. Födelsedagsfirande uppskjutet.

Dagen innan fyraårsdagen började han kräkas. Födelsedagsfirande uppskjutet.

Natten till idag började han gny vid halv tvåtiden, och klaga över ont i magen. Jag försökte hyssja och lugna honom utan att nämna något om att kräkas eller må illa; bad väl honom egentligen bara att slappna av och försöka somna om, och han ömsom sov, ömsom gnydde till c:a halv 3. Då han säger rakt ut att han behöver kräkas.

"Det får du inte", bestämde jag, "för då kan vi inte ha kalas"

Nåväl, jag bar ut honom till toaletten och han försökte kräkas, men det kom ingenting. Däremot så kissade han massor och sedan var han redo att lägga sig igen. Och somnade gott utan något som helst illamående.

Gällande teori är att han vaknade av att han var kissnödig och misstog den känslan, kombinerad som den var av fjärilar i magen inför födelsedagen, för illamående. För sedan har det då inte varit något fel på honom. Men jag tänker inte deklarera att faran är över förrän tidigast på söndag kl 18, då han hunnit med alla helgens kalas samt simskolan. Sedan får han väl bli sjuk, om han nu måste.

På lördag har han sitt första egna barnkalas. Han har bjudit fyra kompisar från förskolan och sin stora kärlek. Hon har dock eget släktkalas samma dag, så jag misstänker att det bara blir pojkar på det här kalaset. Vi kör korvkiosk, marängsviss och fiskedamm med godispåse så det kommer dessutom vara relativt sockerstinna pojkar...

Och på söndag är han bjuden på sitt första riktiga barnkalas som gäst. Det blir på McDonken och det kommer garanteras uppskattas.

Och sedan är det premiär på simskolan.

Ja, det var länge sedan jag bloggade och jag har uppenbarligen mycket att ta igen, men jag skulle ju egentligen bara säga en sak: Jag har en femåring! ♥

julgodis

Min son har visst en ambivalent inställning till vit choklad.

Han tog en tugga, utbrast "Mmmmmm..." och tänkte precis ta en tugga till när smaken antagligen slog igenom och han fortsatte "...eller jag menar blä!"

Jag inbillar mig på intet vis att chokladen är osöt men har, till mig, valt ut recept som åtminstone inte innehåller något tillsatt socker.

Sonens risbräck blev desto sötare. Han ville inte ha något ris i utan rörde istället ner non stop, minimarshmallows och krossad maräng. Nu är vi lite osams för att det inte är jul ännu så han får äta upp sockerbomben.

Naturvetenskapliga funderingar

Sonen, i badet, plockar fram en stor puttekula och deklarerar:

"Den här sjunker om man släpper den."

Sedan tar han fram innerbehållaren från ett Kinderägg och hävdar:

"Men om man lägger den i den här, så sjunker den inte."

Samtidigt bevisar han sitt forskningsresultat och den förvånade mamman får se hur Kinderäggsbehållaren med puttekulan i sjunker ner till botten och omedelbart vänder uppåt och lägger sig tillrätta i vattenytan.

"Hur kan det bli så?" frågar mamman och sonen funderar ut en hypotes:

"Ja, den här (kulan) är så tung. Men den här (behållaren) är lätt. Den är liksom mjuk. Som vattnet. Det är mjukt. Och svagt. Det orkar inte hålla uppe den så den åker rakt igenom. Som ett rör. Vattnet är så mjukt. Och kulan är för tung. Men när man lägger den i så här så är den lika mjuk som vattnet."

Funderingar kring döden

"Vad gör man när någon har dött", frågar jag.

"Då får man ta hand om dem", svarar sonen. "Den som äger dem får ta hand om dem, så de inte blir sjukare eller dödare."

Jag berättar lite om vad som väntar nu; hur det går till på en begravning och sonen föreslår: "Om man vill att de ska gosa lite med blommorna så kan man öppna kistan."

Han funderar en stund till. "I kistan finns det spöken också."

Vila i frid, svärmor...

Kenya – en reseberättelse: Lake Naivasha

Strax efter åtta satte vi oss i bilen för att åka på makens länge efterlängtade safari. Vi hade fått besked om att makens väska var på väg till hotellet, men då det inte var säkert att den ens var på väg rent fysiskt och vi inte visste när den skulle komma fram så arrangerade vår chaufför med hotellet att en annan chaufför från hans resebyrå skulle ta med sig väskan till något av våra andra hotell.

Chauffören berättade sedan att de hade några specialerbjudanden han ville att vi skulle fundera på, det ena var en båttur på Lake Naivasha som låg halvvägs till vårt mål denna dag och det andra var en ballongsafari. Han höll dock med om att det senare kanske inte var lämpligt med ett såpass litet barn men båtturen köpte vi.

Från Nairobi var det runt 10 mil till sjön och det var med blandade känslor vi iakttog scenerna utanför bilfönstret.

Dels var det det dramatiska landskapet som förändrades nästan vid varje sväng, men det var också hur byggnaderna förändrades så fort vi kom utanför Nairobis stadskärna och hur människor såg ut att leva.

Redan inne i Nairobi passerade vi åsneekipage; en och ibland två, ofta piskade, åsnor dragande på små vagnar som såg ut att vara tungt lastade med allehanda gods. Människor som inte hade åsnor bar sina lass på huvudet eller i en kont på ryggen medelst en bärrem runt pannan.

Överallt små hjordar med kor, får och/eller getter vallade av ibland vuxna och ibland barn, ibland mitt inne bland husen och ibland utan ett enda hus i sikte på mils avstånd.
Babianer som levde intill vägkanterna. Plåtskjul med texten “hotel” och små butiker med namnet “super-market”.

Och kontrasterna mellan människor klädda i allt från traditionella kitenges och kangas via olika utstyrslar av “västerländska” kläder till dräkter och kostymer.

Jag kunde inte med att fotografera där och då; men jag smygfilmade med videokameran ett tag medan vi for fram igenom vad jag bara skulle kunna karaktärisera som förorter/kåkstäder, många av dem liknade faktiskt mest soptippar.

Snart kom vi ut på den riktiga landsbygden, och vägen gick längs med ett stup och gav en fantastiskt utsikt över den mäktiga Great Rift Valley och där plockade jag fram min kamera.

Alla bilder är tagna i farten men längs stora delar av vägen ner i dalen stod skyltar som lockade med platser för fotografering och mellan dessa låg små plåtskjul som fungerade som butiker för bland annat “curio”-föremål; konstföremål och bruksföremål enligt kenyansk tradition och hantverk, ja, souvenirer och kuriosaprylar, helt enkelt.
Och på skogssidan stod en eller annan man och försökte sälja nygrillade majskolvar intill vägkanten.

Sedan var vi framme vid sjön där vi fick kliva i en ljusblå plasteka med utombordsmotor och snart puttrade vi iväg.

Det första vi fick se var diverse fåglar men snart kom vi ut till ett gäng flodhästar som stod och gosade i vattnet och vi stannade till för att få ett par foton.

Båtföraren hade rätt bra koll på var flodhästarna fanns så han körde oss vant fram och tillbaka mellan olika bukter där det låg små eller större flodhästskolonier. På ett ställe kom vi rakt intill en stor vattenbockshanne som generöst ställde sig upp och poserade inför kamerorna.

Vi körde förbi en annan eka och föraren i den räckte ett gäng döda fiskar till vår förare.

Det visade sig snart att dessa skulle vara lockbete för fiskörnarna som satt högst upp i ett träd intill sjön.

Vår förare visslade för att fånga örnarnas uppmärksamhet och kastade ut en fisk. Ingen reaktion alls. Han provade igen, ingenting. Så han fick köra ut och fiska upp fiskarna igen och göra ett par nya försök.

Till sist hittade han en örn som var hungrig nog att ställa upp på ett par fotografier.

Efter drygt en halvtimma körde han in till en helt annan strand än där vi klev ombord i båten och vi blev tillsagda att vi kunde gå i land och titta, om vi ville.

Vi följde en tredje guide och ganska snart såg vi att vi befann oss mitt ute bland vilda, dock gräsätande, djur. Där gick en liten hjord gnuer och betade.

Vi gick över en ranglig bro och rakt mot ett skogsbryn där ett par giraffer gick och åt i lugn och ro och till vänster såg vi en flock zebror, fler vattenbockar och vad jag senare identifierat som Impalaantiloper. Alla våra guider har förvisso berättat vad vi sett för djur när vi sett dem, men det har mest gått in genom ena örat och ut genom det andra.

Vi strosade i sakta mak genom området och tillbaka till stranden, klev ombord på en (helt annan?) båt och körde tillbaka mot där bilen var parkerad. Halvvägs passerade vi en flodhäst med bara någon meters marginal.

Vi körde sedan vidare mot vårt ursprungliga mål; Lake Nakura, runt 8 mil bort och på strax under 90 minuter var vi framme.